ICE CUBE HOTEL
Vattnet. Jag tänkte först att det måste ha varit vattnet, på ytan då, eller i en spegel. Eller på en glasruta. Men fingeravtrycken fanns där på ytan. Fingeravtryck som inte liknade mina när jag för att jämföra lade mitt pekfinger bredvid ett av dem, tryckte till och böjde mig framåt så att näsan nästan slog i glaset, och såg på avtrycket av min egen fingertopp. Jag studerade flera av dem noggrant och kan med säkerhet säga att de andras inte liknade mina.

Verkligheten. Måste ha funnits där, eftersom fingeravtrycken fanns på ytan. De var många, säkert många olika, även om jag inte studerade vart och ett av dem så noggrant som jag kanske skulle ha velat. De satt tryckta som om de ville in. In i verkligheten på andra sidan, den som inte heller jag känner till, där jag aldrig varit, tror jag. Eftersom jag är här.

Jag såg mig om för att se om någon ägare till dessa avtryck alltjämt stod kvar någonstans och i så fall betraktade mig, under det att jag betraktade dennes fingeravtryck. Som om det skulle vara något helt privat jag gjorde intrång på. Ägaren av dessa fingeravtryck, så unika att de måste vara en av de få tillhörigheter vi har, varje individ, som är helt våra egna, kanske känner sig illa till mods, tänkte jag, av att jag står och studerar dem så inträngande?

Men i så fall, så fort man sätter dem på något, fäster dem på ett glas vin till exempel, eller en glasruta, försvinner de ju ut ägarens privata sfär och blir anonyma och ser ut att kunna tillhöra vem som helst. Tills dess att de bleknar bort och försvinner, med mindre än att man har puder och borste med sig och kan samla upp dem. Man skulle haft puder och borste med sig, tänkte jag och studerade dem ännu mer utförligt. Fortfarande ingen likhet med mina. Jag lade hela min hand på rutan, för det var en glasruta, det såg jag nu, eller kände snarare, den var kall och lite fuktig och alldeles genomskinlig, förutom avtrycken från någon annans fingrar, eller flera andras fingeravtryck.


Jag är inte helt säker längre men nog var glasrutan alldeles genomskinlig, då jag inte ens kunde spegla mig i den? Bara dessa fingeravtryck vittnade om dess yta, tills man lade handen på den. Men när man gjorde det såg man ju bara sin egen hand och det bevisar ju egentligen ingenting. Glasrutan var mycket liten, nämligen. Jag vände ansiktet i olika vinklar för att se om ljuset föll på ett sådant sätt att jag skulle kunna se mig själv i den, men ingenting gick att skönja i genomskinligheten mellan oss, mellan mig och glasrutan, ingenting. Genom den kunde jag se allt på andra sidan.

Verkligheten. Allt som gick att se av denna verklighet på andra sidan, genom de tolv gånger tolv centimetrarna glas, istället för tio gånger tio, som var mer brukligt. Detta hade jag både hört och läst och hade således ganska bra reda på. Men jag kan naturligtvis inte helt svära på de tolv gånger tolv centimetrarna eftersom jag lika lite som puder och borste hade någon linjal att kontrollera det med. En linjal, eller mätsticka, skulle också ha varit bra att haft med sig. Jag tror inte att den var särskilt tjock, men när jag försökte se efter från sidan för att utröna dess djup visade det sig otroligt svårt att avgöra. Antingen var den helt enormt tjock men så perfekt genomskinlig att man inte kunde avgöra avståndet mellan min sida och den andra, eller också var den så tunn att det inte gick av den anledningen. Detta bekymrade mig lite grand då jag inte vågade trycka för hårt på den av just den enkla orsaken att jag inte visste om den skulle gå i tusen bitar om jag försökte.

Men fingeravtrycken då? Jag borde ju kunna ha sett något djup i dem? Eller något slags avstånd bakom dem? Det var då, när jag som bäst höll på med att försöka ta reda på några för mig mer kuriosabetonade små detaljer, förutom de mer fundamentala fakta som jag redan nämnt som tillsammans med dessa detaljer hade börjat beröra mig bortom bara den enkla nyfikenheten (alltså utöver min mera allmänna undersökning om hur det stod till just då, just där och vid den tid jag befann mig där), det var då som jag gjorde en först intressant, sedan allt mer häpnadsväckande upptäckt: De, det vill säga fingeravtrycken, de som jag nämnt hittills i alla fall, satt på andra sidan! Dessa fingrar, alltså avtrycken av dem, satt på andra sidan och det stod med ens klart för mig hur tunn glasskivan då måste vara!
Alla fingeravtryck utom mitt satt där inne, eller ute, på insidan eller utsidan, beroende på vad man bestämmer sig för, och det hade jag inte gjort ännu (och jag måste erkänna att jag sedan dess fortfarande inte har tillstånden riktigt klart för mig gällande just den detaljen - allt jag vet är att glasrutans tjocklek bara var början på mina bryderier).

Förbluffad betraktade jag min situation, eller snarare hela situationen som den var, den måste ju ha varit något liknande även för dem som tidigare satt sina avtryck på rutan, detta kan man i alla fall tänka sig, och försökte komma på hur jag själv innefattades i detta mysterium. Om de var på andra sidan, hur kom de då sedermera ut, det vill säga ägarna, eller ägaren - jag hade ju som sagt inget puder eller borste - alltså, hur kom de ut, eller in, ifrån där de hade varit i ögonblicket då deras, eller dennes, fingeravtryck satts på glasrutan? Mer bekymmersamt, fast inte just då, och detta tänkte jag först på en lång stund senare; på alla de nästan outtömliga möjligheterna som alltjämt omgärdar mitt mysterium, mer bekymmersamt var att jag i så fall också måste bestämma mig för var jag själv var!

Men inte ens vid den tidpunkten var någonting av det jag försökte komma fram till, av vad jag såg framför mig, särskilt enkelt. Jag tror att det var tilltron till mitt eget minne av vad jag först hade tänkt när jag kom fram till rutan och såg avtrycken, som oroade mig mest just då. Jag kommer inte riktigt ihåg. Där fick jag för puder och borste, tänkte jag, och knackade försiktigt på glasrutan. Jag försökte att se ut eller in genom den lilla rutan och snett genom sidorna för att få mer information. Jag såg in eller ut på den verklighet som verkade finnas därinne eller därute för att ta reda på om någon av dem, alltså de som hade fäst dessa fingeravtryck på rutan, eller den, det visste jag ju inte, var kvar där på andra sidan. Men jag såg ingen. Då måste jag ha vänt mig om ännu en gång för att se över min egen axel huruvida de, dessa mystiska människor, istället stod bakom mig, innan jag generat vände mig tillbaka mot glaset. Det var ju befängt! Ingen kan ju bara gå igenom på det sättet, såvida det inte fanns en annan utgång eller ingång någon annanstans? Denna rörelse fick mig att se mig omkring i det rum, eller vad det nu skall kallas, där jag befann mig. Det verkade väldigt litet och såg faktiskt inte riktigt ut som ett rum, och jag insåg snabbt att där nog inte fanns plats för särskilt många fler än jag. Det var nog inte heller meningen att där skulle vara någon annan än jag, men sådant kan man ju aldrig vara säker på, rent generellt menar jag. Det är i alla fall min erfarenhet. Och om det nu var någon annan i rummet, någon med sina fingeravtryck på den lilla glasrutan, fanns i så fall ingen annan plats att gömma sig på (för dem alltså - jag skulle ju ingenstans) än under sängen. Jag tittade efter där men där stod ingenting annat än en potta i porslin, eller vad som liknade porslin. Och den tänkte jag inte röra.

Jag gick tillbaka till glasrutan igen och försökte se efter om någonting hade hänt medan jag varit borta. Ingenting hade hänt. Så mycket för verkligheten, tänkte jag och ville mer än någonsin komma i kontakt med dessa fingeravtryck som jag inte kunde nå. De satt på insidan, eller utsidan, som jag just sa, det spelar ju ingen roll längre hur man ser det, och såg ut som om de ville ut, eller in då, precis som förut, alltså in eller ut, beroende på vad man bestämmer sig för, och de verkade vara tryckta mot rutan med större kraft än jag efter mina beräkningar, eller gissningar snarare, ansåg glasrutan vara mäktig att klara av utan att brista. Jag började nästan ångra att jag själv hade satt mitt fingeravtryck på rutan, som om detta faktum att bland dessa bevis av andras existens här, där jag befann mig, att ett av dessa otvivelaktigt var mitt, rörde till allting. För jag hade redan glömt vilket av dem som var mitt och vilka av de andra som i så fall var deras, eller dennes.

Långsamt började det gå upp för mig var jag själv befann mig. Fast det är kanske lite mycket sagt, kanske inte riktigt upp för mig, utan förmodligen mera som en vag aning som stryker förbi, om att det kunde förhålla sig så att jag befann mig där, på det stället, alltså där som jag ibland får för mig att jag är. Men det skall vi helst inte prata om. Det är nämligen lite svårt att förklara, inte minst för mig själv, men lyckligtvis drog denna tanke allt snabbare genom mig och mattades av tills den helt verkade ha gått ut ur mig och strax därefter blev allting lugnare igen. För säkerhets skull höll jag mig fast i pyjamasens skjortlinning, tills det gick över. Det brukar komma lite i vågor, det där. Man kan aldrig var helt säker.

Någonting hände mycket riktigt efter en stund, men den här gången var jag nästan beredd på det. Fast inte tillräckligt, visade det sig. Verkligheten, eller om det bara var tanken på denna verklighet, hissnade plötsligt till för ett ögonblick, innan den kom ifatt mig igen, eller jag den, det beror ju också lite på hur man ser det. Men en del hissnande tankar går så snabbt att man inte ens själv kan följa med dem, de bara far upp, högt upp, innan de faller ner igen till mig som under tiden inte hunnit med och står där och väntar. Det hissnade alltså till för ett ögonblick, innan jag återigen fann mig själv förbryllat se in genom rutan, eller ut, på den så kallade verkligheten därinnanför glasrutan, eller utanför. Var den nu än befann sig och var den nu hade befunnit sig, medan den hissnade, och om det nu verkligen var verkligheten eller någonting annat, stod den i alla fall äntligen stilla nu, utan att jag egentligen hade hunnit med att se den hissna. Jag backade en bit, alltjämt betraktande den lilla glasrutan som blev mindre och mindre ju längre jag backade, trots sina tolv gånger tolv centimetrar, tills dess att jag inte längre kunde se fingeravtrycken eller glasets yta eller avgöra storleken på glasrutan, eller dess tjocklek, och sängen bakom mig plötsligt tryckte sin kant mot mina knäveck så att jag nästan föll bakåt ner i sittande ställning. Där blev jag kvar för att försöka ta reda på, ifrån där jag satt, vad det var för material som omgärdade den lilla glasrutan som jag stått och betraktat så noggrant.

Fråga mig inte - kanske behövde jag bara en referens till mitt mysterium med fingeravtrycken. Hade jag haft en kniv hade jag kunnat gå fram och skrapat ut en liten bit av vad det nu var som utgjorde väggen framför mig, med den lilla rutan ungefär mitt på, fast lite högre upp, så att man skulle kunna se ut, eller in, beroende på vilken sida man var på, och naturligtvis på vad man i så fall bestämde sig för, utan att behöva luta sig i en alltför obekväm ställning. Det kan ha varit betong. Eller gips, eller vanligt murbruk, eller möjligen jämnt och fint slipad sten, fast inte som marmor utan grövre i så fall. Men förmodligen var det betong. Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att inte gå fram och känna på den, jag var redan trött efter mina undersökningar av glasrutan och fingeravtrycken på den. Det få vara nog nu, tänkte jag, nog för en dag, och lade mig tillbaka på sängen, eller britsen snarare för den var bara en träbrits egentligen, men om man nu sover på den en längre tid som jag gör, blir det ju ens säng oavsett vad det har varit från början. Kudden var återigen lagd i fel riktning. Jag vände på den och minns att jag hade gjort likadant en stund tidigare, innan jag upptäckte fingeravtrycken, och undrade om jag kanske hade flyttat den där kudden fram och tillbaka en längre tid? Mitt minne sa mig någonting ditåt. Nu skall jag lägga mig och tänka ut det här, tänkte jag. Hur är det egentligen med kudden och hur det kommer sig att den ligger åt det här hållet? Är det någon som bestämmer i vilken riktning man skall ha huvudet och fötterna i den här sängen?

Men mina fortsatta tankar på fingeravtrycken tog över nästan omedelbart när jag hade lagt mig med huvudet ner på den numera rättvända kudden, och jag fortsatte att intensivt titta bort mot glasrutan innan jag till slut blev sömnig och tvingades byta ställning. Jag tror att det som fick mig att somna måste ha varit att jag plötsligt och mot allt bättre vetande, för det har hänt förut, och dessutom alltför ofta på senare tiden, började tänka på verkligheten. Dessa tankar har alltid gjort mig trött.

Jag minns att det sista jag tänkte på innan jag somnade var att alla fingeravtrycken jag sett, inklusive mitt eget som helt klart var annorlunda, glasrutan och dess tjocklek, kanske till och med väggen, att allt detta skulle bli svårt för mig att leda i bevis för någonting med mindre än att jag kom på vad jag i så fall själv befann mig? Detta tror jag att jag tänkte. Jag har aldrig gillat dessa tankar eftersom de så ofta brukar ge mig feber. Men det var nog mer en känsla och inte en tanke. Sedan sov jag i alla fall gott.

Tokyo, Mars 1999