EXIL
(a short story, more or less the truth, from 1998)

Marie-Helene hade träffat Frederique i universitetets bibliotek, dit hon kommit för att leta efter ritningar över den gamla statsdelen i Havanna. Han hjälpte henne villigt och eftersom han nyligen tillsammans med mig letat igenom samma arkiv i jakt på ett hus lämpligt för en konstskola, fann de snart vad hon letade efter och gick för att se på gamla hotell tillsammans. Hon arbetade för en stor hotellkjedja i Frankrike och var på Kuba för att försöka hitta nya objekt. Han tog henne med sig hem till oss och vårt nyhyrda renoveringobjekt i Vedado där vi alla åt middag tillsammans. Därefter försvann de ut i Havanna igen och när de nästa dag satt vid frukostbordet var deras förälskelse ett faktum. Vi hjälptes åt att flytta Marie-Helenes saker till vårt hus från hotellet där hon hade bott och jag var mycket glad över hennes närvaro som förgyllde hela min sommar, som annars var fylld av att försöka få ordning på en kåk så förruttnad att den nästan föll ihop bakom oss, när vi slog igen dörren på kvällarna för att gå på barer längs med strandpromenaden.

Frederiques bror hade några månader tidigare blivit satt i fängelse i Miami efter att ha gömt sig på ett kryssningsfartyg till Florida och sedan tagit sig in i USA illegalt. Marie-Helene hjälpte Frederique att fylla i papper till olika myndigheter och att översätta till engelska de juridiska termer han plockat upp på biblioteket. Den exakta orsaken till att hans bror satt inne så länge var oklar, men Frederique nämnde att han hade blivit inblandad med en grupp exilkubaner som tydligen gömt vapen i broderns lilla lägenhet. Vi försökte båda hjälpa honom med pengar och hittade till slut en advokat i Coral Gables som var villig att göra undersökningar. Resultatet lät dock vänta på sig och under tiden fortsatte vi med huset.

Själv hade jag träffat Frederique på kulturhuset i Stockholm där hans skulpturer ingick i en utställning med latinamerikansk konst. Han hade haft stor succé och sålt en liten installation till Moderna Museet. Dagens Nyheter skrev om den nya progressiva konsten från Kuba och gjorde Frederique till en av dess frontfigurer. Under några gästföreläsningar på konstakademien blev han god vän med flera av mina bekanta som sedan åkte och hälsade på honom i Havanna och ett utbyte började uppstå mellan kubanska och svenska konstnärer. Vi sökte pengar från konstnärsnämnden till att försöka starta en skola för skulptur och installationskonst i Havanna och fick en liten summa för att komma igång. Men under arbetets gång, när jag precis kommit tillbaka och hade installerat mig på Kuba, försvann hans bror till Florida och Frederique blev allt mer distraherad. När han träffade Marie-Helene blev jag verkligt glad för han skull men också för min egen; hennes engagemang för hans sak var enorm, hon fick igång honom igen och sköt gång på gång upp sin resa tillbaka till Frankrike, tills hon helt miste möjligheten att använda sin biljett och bestämde sig för att stanna med honom. Hon var från Strasbourg och ringde hem dag och sade upp sig från sitt jobb. En känsla sade mig att allting gick lite väl fort men jag tvingades efter ett tag erkänna att jag faktiskt var avundsjuk på honom och att jag själv åtrådde henne mer än vad jag borde.

Hon var lång och vacker, med kort mörkt hår och intensiva gröna ögon som alltid verkade uttrycka lite mer än hon menade att avslöja. Hennes leende var alltid uppriktigt och hon saknade helt förmågan att förställa sig i situationer där det kanske hade varit bäst att spela med. Ibland vållade detta problem i Havanna när vi skulle tala med någon myndighet eller med polisen, som gav och tog tillbaka tillstånd med samma ivriga skällande som hundarna på andra sidan gården så fort vi närmade oss vårt hus. Men hon hindrade oss flera gånger från att ljuga ihop historier som vi förmodligen hade fått äta upp vid senare tillfällen. Dessutom var hennes utåtriktade charm oersättlig. På många brädgårdar, ritningskontor eller skolmyndigheter var hennes leende och brutna spanska vad som egentligen gjorde att de ansvariga till sist gav med sig inför våra förvirrade idéer. Frederique älskade henne för hennes handlingskraft, hennes ärlighet och starka passion för att upptäcka och lära sig nya saker, och hon fyllde med förnyad kraft hans ideal och hans innerlighet i sin tro på någonting de flesta i hennes och min kultur för länge sedan givit upp. De var bra för varandra, han för henne med sina kunskaper och sin brinnande vilja för sin sak, sitt land och sin tro. Hon gav honom hoppet, nyfikenheten och visionerna att ta sig utanför diskussionsrummen på universitetet. Men när de åkte iväg till Vinjales på några dagars semester upptäckte jag att tystnaden i huset berodde mer på hennes frånvaro än på det tillfälligtvis uppstannade arbetet.

Huset renoverades långsamt och folk kom på besök hela tiden. Vår lilla planerade konstskola höll på att bli omtalad även utanför Kuba och utländska konstnärer och gallerister kom förbi hela den sommaren då det också var tiden för biennalen i Havanna. På grund av detta fick vi vänja oss vid att hela tiden stå under uppsikt av myndigheterna som inte kunde bestämma sig för var vi stod i förhållande till dessa utländska besök. Frederique fick det svårare och svårare att uppehålla sina studier på universitetet. Han blev kritiserad bland de grupper han tidigare stött så intensivt för att blanda sig in i utländska intressen som kom till Kuba för att infiltrera och lämnade efter ett tag politiken på universitetet. Om det var dessa beskyllningar som utlöste att polisen en kväll kom för att hämta honom fick vi aldrig klarhet i.

De kom en kväll när vi satt och åt middag och hade en av de ofta återkommande diskussionerna om hur vi skulle kunna få pengar av staten utan att bli inblandade i deras politik. Pengarna vi hade sökt från utbildningsdepartementet skulle komma via Sverige men officiellt som en del av ett större kulturutbyte mellan länderna. Skulle vi kunna ta emot pengar om vi fick dem utan att kompromettera oss med Castros regim? Som på beställning knackade det då hårt på dörren och jag gick och öppnade. Där stod två uniformerade unga män med knapp mustaschprydnad och såg nästan komiskt allvarliga ut. Uniformer i detta land hade för länge sedan slutat skrämma oss då elverket, telefonbolaget, den "hemliga" polisen och militären på gatorna hade ungefär samma officiella uniformer och där samtliga var beväpnade. Jag frågade om det var någonting fel, kanske med huset dit vi precis fått elektricitet, och möttes av ett bläddrande i papper och rotande i portföljer.

- Senôr Frederico da Silva?, frågade den ene med ljus röst.

De var så unga och så officiella att det var svårt att ta situationen allvarligt. Hade de varit någonting riktigt hotande som stod på hade de inte skickat dessa färska kadetter, tänkte jag.

- Hurså, sa jag. Är det någonting vi har gjort fel?

- Senôr da Silva skall följa med oss, sa den andre, mer korthugget och bistert än den förste.

- Jag skall gå och se efter om han är hemma, sa jag och försökte komma på ett sätt att vinna lite tid. Man visste aldrig med dessa ungtuppar från polisen och dessutom var Frederique ibland mycket hemlighetsfull om aktiviteterna på universitetet.

När jag kom ut på terassen där vi suttit fanns bara Marie-Helene kvar som uppbragd och förvånad stod och såg ut mot buskarna på bakgården. Frederique syntes inte till.

- Stack han? , frågade jag.

Hennes ögon stirrade förvirrat omkring sig. Någonting mycket oväntat hade skett.

- Jag vet inte riktigt, svarade hon med gråten i halsen. Herregud, vad är det som händer nu då?

- De står utanför och väntar och säger att de vill ha med honom till stationen.

- Det verkade precis som om han väntade på något. Han såg så konstigt på mig när det ringde på dörren. Såg du att det stod en väska på terassen?

- Nej, vad då? Tog han någonting med sig?

- Han flög upp och tog tag i väskan och bara slängde sig handlöst över staketet därborta. Jag förstår ingenting...

Jag kunde höra hundarnas skall därute i mörkret dit han måste ha sprungit för att sedan ta sig vidare ut mot Malecon. Förstummade stod vi och såg på varandra innan jag kom ihåg de båda polismännen som tålmodigt stod utanför dörren och väntade. Jag gick långsamt tillbaka genom det lilla huset och försökte under vägen till ytterdörren komma på någonting trovärdigt att säga till dem.

- Han är uppe vid universitetet, sa jag till den förste av polismännen som hade haft en lite mer anklagande ton. Han såg inte ut att tro ett ögonblick på det jag sade, men om de nu skulle gå igenom huset så fick det gärna göra det för mig.

- Nightcourse, försökte jag. Juridik, fortsatte jag när ingenting hände och försökte le.

De letade igenom huset och gav sig mumlande av med misstänksamma blickar mot Marie-Helene och mig. De lämnade ett kvitto som bekräftade att de hade fått komma in och bad samtidigt lite påklistrat om ursäkt att de stört oss så sent. Men faran verkade vara över för tillfället. Universitetet var det sista stället han skulle gå till. Jag hade aldrig hört Frederique vara paranoid över polisen, som de flesta kubaner brukar vara i olika grad, han var inte heller ironisk eller cynisk över hur de ofta stormade in på universitetet eller gjorde razzia mot något litet bokkafé där de misstänkte "subversiva element". De var bara en liten del av en utmärglad stat i snabb förändring, brukade han säga. De som fortfarande finns kvar är rädda för att de vet att de redan har förlorat.



De tidigare gånger vi hamnat i knipa hade Frederique alltid med lugn och artig undergivenhet förklarat för dem de gällde att vi arbetade med en skola och att Marie-Helene gjorde ett reportage om kubansk konst. Han hade aldrig heller uttryckt någon egen vilja att lämna Kuba, han var beredd att stanna och försöka förändra vad som var fel i sitt eget land och föraktade dem som flydde till Miami. Men hans umgänge med oss gjorde det svårt för honom att röra sig fritt i sina gamla kretsar. Våra världar var på flera sätt separerade. De var många ställen vi inte kunde gå på där de inte släppte in kubaner eller där de inte släppte in utlänningar och kubaner tillsammans. Ibland kom vi i bråk med vakter eller med polisen som stoppade oss i bilen jag hade hyrt. När han nu plötsligt försvann anklagade vi först oss själva för att vara anledningen

Men varför då väskan som Marie-Helene hade sett?

Vi satt i två dagar och väntade på att han skulle höra av sig. Ingen vi frågade på staden, vid universitetet eller vid polisen hade någon aning om vad som kunde ha hänt honom. Han var inte efterlyst och det tog över två timmar på registret över studenter innan de ens hittade hans namn.

Han verkade helt enkelt inte vara i någon som helst fara. Marie-Helene var orolig, sedan arg, sedan ännu mer upprörd och slutligen helt förvirrad över hans flykt eller vad det kan ha varit som hade hänt. Vi gick omkring på kaféerna och frågade efter honom tills det slutligen blev vi som orsakade hans efterlysning. När poliserna och en högre kommendant kom tillbaka till huset efter honom, med en piketbil utanför, förstod vi att det var vi själva, genom våra frågor och den ryktesspridning som måste ha kommit igång, som stod ansvariga för att han nu med säkerhet verkligen var i knipa. Detta gjorde Marie-Helene ännu mer arg. Hon bestämde sig för att han fick en vecka på sig, sedan skulle hon åka hem. Man kan alltid höra av sig på något sätt, menade hon och jag höll med. Under de dagar som gick kunde hon sedan ändra sig fram och tillbaka på ett sätt som var mycket olikt henne och vi var återigen ute på gatorna, vid universitetet och på polisstationerna. När veckan hade gått satt vi fortfarande i huset som nu tungt andades hans bortavaro i allt vi gjorde och i allt vi sade till varandra. Han började ta upp mer plats än när han var där och mitt tålamod började tryta. Uppenbarligen skulle han inte höra av sig. Att ingen visste något om honom fann vi också märkligt. Det blev nästan helt tyst i huset och inga av hans vänner vågade längre komma förbi, vi började nästan misstänka att de visste något vi själva inte hade reda på.

Telefonen blev allt tystare och Frederique hördes inte av. Om det var av stolthet eller av rädsla för vad Marie-Helene skulle tycka om det han hade gjort eller inte gjort men som han definitivt undanhållit henne och mig, visste vi inte heller. Kanske var det så allvarligt att han hade flytt upp i bergen och satt gömd utan möjlighet att sätta sig i kontakt. Men det tvivlade Marie-Helene allt mer på. Vi slets mellan övertygelsen att han satt fängslad någonstans och inte kunde nå oss och känslan av att blivit lämnade i sticket för någonting som var större och som betydde mer än vi och som han aldrig hade berättat för oss. Den senare känslan tog snart överhanden och vi kände oss båda två på något sätt förda bakom ljuset. Utan Frederique kunde jag inte fortsätta arbetet på huset eller skriva rätt ansökningar för det som vi tillsammans skulle göra till ett konstnärsstipendium på Kuba, jag kunde helt inte göra någonting särskilt med våra idéer utan den som egentligen var eldsjälen i dem. Men Marie-Helene hade mycket större anledning att vara besviken och sårad än jag. Hon tystnade efter ytterligare en tid nästan helt om honom och verkade istället binda inom sig en hel räcka av frustrerade känsloband till någon hon inte längre visste vem det var. Samtidigt började hon och jag komma varandra allt närmare med vår gemensamma besvikelse, ilska och förundran som utlösande faktor. Att jag också började bli förälskad i henne märkte jag först inte ens själv.



Vi började planera hemresan. Hon ville att jag skulle följa med henne till Paris, där vi kunde skaffa en lägenhet att dela. Vi sov tillsammans, först som en slags syskon som svikits av samma orättvisa behandling, men efter ett kort tag alltmer som kvinna och man, men med en gemensam, osynlig skiljelinje av vänskap, kärlek och besvikelse mellan oss. De första nätterna vi höll om varandra blandade jag fullständigt ihop hennes behov av tröst med min växande åtrå till henne. Hon var sårad och jag var också arg, det vore inte mer än rätt åt honom. Han hade flera gånger retats med att det egentligen borde vara hon och jag som skulle vara tillsammans, istället för dem. Vi var ju från samma kultur och kunde när som helst resa ifrån honom. Jag höll om henne innan trycket av hans frånvaro trängde sig på som en tunn, elektrisk tråd som virade sig runt oss och som helt neutraliserade den närhet våra kroppar försökte ge varandra. Hon tryckte sig gråtande ännu hårdare mot mig en natt och viskade sedan, när hon fått stopp på sig själv, att han nog ändå hade haft rätt om henne och mig. Hon berättade om Vinjales där de nästan slagits och där jag hade varit föremålet för en rasande svartsjuka i Frederique. Han var rädd att inte bli accepterad om han någonsin följde med henne till Europa, han hatade att inte kunna göra som han ville, att få pengar av henne till sitt arbete och till restaurangbesök och han hade, mig ovetande, under senaste tiden blivit mer och mer aggressiv mot henne när de kom in på att resa därifrån eller om de pratade om pengar. "Här är han ju något. Du vet väl hur han skulle bli behandlad i Frankrike?", sa hon och även fast jag egentligen inte helt höll med henne, Frederique var en stark karaktär som kunde ta vara på sig själv var som helst, instämde jag då jag hade börjat vilja ha henne helt för mig själv och önskade att han verkligen inte skulle komma tillbaka igen, någonsin.

Veckorna gick och det var mycket nära att jag kom med henne till Frankrike innan jag en dag råkade läsa ett brev hon hade skrivit till honom, som hon lämnade på köksbordet, om han någonsin skulle komma tillbaka till huset. Jag förstod att brevet på sätt och vis också låg där för mig.

Vi skildes åt på flygplatsen. In i det sista såg jag henne vända sig om var tionde meter på väg mot immigrationsmyndigheterna och till och med i tax-free shopen stod hon i dörren och såg oroligt ut mot de små båsen. Jag tog planet till Nassau och vidare till New York. Hon ringde mig en dag senare från Paris. Han hade inte hörts av. Vi ringde båda ännu en gång till alla vi kände på Kuba men ingen hade varken då eller under de veckor som följde någonsin något nytt att berätta. Månaderna gick och våra samtal på telefon blev allt mer plågsamma då vi till slut inte kunde komma på mycket annat att säga till varandra än hur lite vi visste om vad som egentligen hade hänt därnere. Hon fick tillbaka sitt arbete och vi hördes allt mer sällan av.

En dag slog oron upp i mig igen, ilskan hade dämpats och jag började återigen tro att han var i svår knipa någonstans. När Marie-Helene nu inte var närvarande började jag istället tänka på den vänskap vi ursprungligen hade haft. Jag kontaktade Kubas intressekontor i Washington där man inte hade någon information om honom, han var således i alla fall inte officiellt i USA. Något som också fortsatte att bekymra mig var hans brors situation och jag bestämde mig för att ta reda på vad som hänt honom. När ingen verkade veta någonting om honom heller fick jag till slut tag i den advokat som Frederique anlitat i Coral Gables. Han var mycket förvånad när jag ringde. Pengarna, femton hundra dollar som jag givit till Frederique, hade han aldrig fått. De skulle ha skickats från postkontoret i Havanna via Marie-Helenes konto i Frankrike men hade aldrig kommit fram. Jag skickade honom nu femhundra för att försöka ta reda på vad som hänt Frederiques bror och fick ett telefonsamtal efter en vecka.

- Han existerar inte.

- Vad menar du?

- Jag menar att han helt enkelt inte finns. Frederico da Silva har ingen bror.

- Men jag har ju själv sett bilder på honom? Jag var perplex och ilskan började slå som en hammare inuti mitt huvud. Det är klart att han finns.

- Det är som du vill, men jag har kollat med personregistret i Havanna. Han är född i Vedado och son till Jesus och Yosnavi da Silva, som också har två döttrar.

Jag hade träffat den ene. Hon var sångerska på Tropicana.

- Ingen bror?

- Ingen bror. Ingen med det namnet som är släkt med dessa da Silvas och ingen i den åldern du beskrivit med det namnet har heller suttit fängslad den tiden du gav mig. Inte i Miami och ingen annanstans heller.

- Men det är omöjligt! Hur kan du vara så säker?

- Tro mig, jag har gjort det här i tjugo år. Det är tyvärr ganska vanligt att det går till så här. Du lär nog inte se din vän igen.

Jag kom ihåg hur jag hade givit pengarna till Frederique som ensam gick in på postkontoret där han påstod att han kände någon som skulle hjälpa honom att slippa stå i kö. Det hade faktiskt inte tagit mer än fem minuter.



Jag väntade en hel vecka innan jag ringde henne. Jag var bedövad av nyheten och ville också vänta in pappren från advokaten, som faktiskt styrkte allt han hade berättat i telefon.



- Jag vet, sa hon.

- Vad då vet? Hur kan du veta det? Hur länge...?

- Sedan jag kom hem. Jag ville inte säga någonting till dig, du var ju hans vän.

- Har han hört av sig?

- Ja, på sätt och vis.

- Vad då på sätt och vis? Vad menar du?

- Mitt bankkonto var tömt när jag kom hem. Till en annan bank i Madrid.

- Så han är i Madrid?

- Det tror jag inte. Jag höll på med det där ett tag men det ledde inte till någonting. Kommer du till Paris?

- Ja. Visst. Om du vill...varför sa du inget?

- Är du arg på mig?

- Nej, inte alls. Jag tycker bara att det är underligt...

- Kom till Paris. Så kan vi ses. Och var inte arg på mig.



Jag åkte till Paris där hon mötte mig på flygplatsen. I taxin satt vi och såg länge och prövande på varandra innan hon log och tog upp ett foto ur handväskan. Hon gav det till mig och sa att jag kunde klippa bort honom om jag ville. Vi står vid borgen och ler mot henne med kameran och ögonblicket därefter hade hon rusat fram mot honom och satt kameran i hans hand. "Ta en bild på oss, snälla du, ta en bild på oss framför muren!" Vad som hände med den bilden frågade jag aldrig. Vi åt middag vid Bastille och gick hem till det vindsrum jag hade lånat av en vän, där vi bäddade på golvet med kuddar och madrassen från soffan. Ingen av oss ville gå och lägga sig. Efter en flaska vin sittandes en bit ifrån varandra gick vi ut igen, till Nation. Där finns ett kafé som är öppet hela natten och fullt av araber, horor, tjuvar och langare. Där började vi känna oss bättre. Hela natten satt vi och pratade och nämnde inte Frederique med namn. Han fanns där ändå, som ett konstaterat faktum och absurd orsak till varför vi nu var tillsammans i Paris. Vi gjorde allt vad vi kunde för att prata bort hans existens, besvikelsen och förvirringen över vad som hänt honom försvann så småningom ner på golvet mellan borden. Vi grumlade den med våra egna minnen och gjorde en del av de gemensamma vi hade med honom till bara hennes och mina. Någonting annat tog över och vi ämnade inte bli påminda om vad som fört oss samman, annat än det vi kunde använda.

Snart skrattade vi igen åt den episod i våra liv som vi tyckte kanske började leda till något vackert i alla fall. Vi gick och höll om varandra genom gatorna, där städarna redan hade börjat sina arbeten och vi diskuterade vår framtid så intensivt att vi höll på att gå vilse.



När vi kom hem igen klädde vi båda av varandra långsamt och lade oss noggrant och nakna bredvid varandra. Hon lade handen över mitt bröst, höll den där en lång stund och lät den sedan försiktigt glida ner tills hon höll min lem i sin hand.

- Vill du?

- Ja, det klart att jag vill. Kommer du inte ihåg de alla de där nätterna?

- Jag ville alltid ha dig. Visste du det?

- Någonting kändes ju alltid. Och jag brukade höra er på nätterna. Det var jobbigt.

- Kan vi strunta i det andra, tror du?

- Helt säkert...

Vi blev tysta en stund. Några sekunder för länge.

- Och nu har vi redan pratat bort det, sa hon.

Hon släppte min lem men jag förde försiktigt hennes hand tillbaka dit igen.

- Vi talar bägge i Monochorde, sa hon. Vi slår ner samma ackord hela tiden tills det bara består av samma ton, flera gånger och i flera oktaver men det är samma hela tiden, förstår du?

- Inte riktigt, sa jag. Jag ville inte höra. Jag höll fortfarande min hand över hennes och kände mig själv bli hårdare.

- Vi talar, men vi säger egentligen ingenting. Ingen av oss vågar gå utanför det som har hänt. Inte jag heller, fastän jag så oerhört gärna vill. Jag vill ha dig.

- Ta mig då. Jag lade en hand på hennes bröst och kände hur svårt det verkligen var.

- Kyss mig.

Jag kysste henne. Min kropp brann efter henne och vår kyss försökte vara som ett språk vi inte kunde tala på något annat sätt. Vi letade efter orden i kyssen men fann dem inte. Vi kunde ha lärt oss utveckla det genom att kyssas och genom att älska och älska tills vi uppmanat alla känslor till en övertygelse av att det gamla var borta, vi kunde ha trängt ut honom ur hela vårt gemensamma medvetande. Men jag hade åtrått henne hela den avlägsna tiden fram till den kvällen och gjorde samma natt allt för att komma tillbaka till henne igen, men vad som redan hade skett drog iväg längre med oss varje minut, bort mot någonting tomt. Hon ville ha mig. Jag var alltför förberedd för varje rörelse hennes kropp gjorde mot min. Hon ville ha mig och jag såg alltför långt fram. Vi låg och höll hårt om varandra och viskade ömma ord till varandra tills omfamningarna gjorde oss lugnare igen, istället för tvärtom. Vi låg stilla en stund och jag kände hur min lem slaknade. Hon tryckte sitt underliv hårt mot mig och roterade det mot mitt. Jag försökte igen och hon kom med hela sig själv till mig, hon satte sig gränsle över mig och kysste mig igen. Jag kände hennes bultande, ihärdiga försök att ge sig hän åt mig, hennes brinnande iver att lämna det andra bakom sig. Det var för smärtsamt. Hon ville verkligen börja om och jag kunde inte tro henne. Och fast jag just då inte ville något hellre än att ha henne och att få älska henne, inleda någonting nytt och starkt och fortsätta på det som redan hade grott i oss i över ett år, fäste sveket, mitt svek, en kramp längs med mina lår, upp i magen tills det stockade sig i min hals. Det fanns ingenting som hindrade oss längre, ingenting som utgjorde någonting ouppklarat mellan vare sig henne, mig eller med Frederique. Han var borta ur oss båda och detta gjorde det samtidigt omöjligt för oss att hitta tillbaka till varandra.



Jag låg länge och väntade på att hon skulle vakna. När hon slog upp sina ögon såg jag att även hon varit vaken en längre stund. Ingen av oss låtsades om natten. Vi kysstes igen och gjorde frukost. Som om det alltid varit vi två i det lilla vindsrummet städade vi efter oss och kastade in nyckeln genom brevlådan när vi gick. Vi skildes åt utanför hennes kontor och träffades igen på ett kafé några timmar senare. Hon hade tagit resten av dagen ledig för att kunna vara med mig. På Jo Goldenbergs restaurang blev det plötsligt tyst mellan oss. En minut passerade som långsamma pulsslag som kom ut ifrån henne, trängde in i mig och som jag plågat skickade tillbaka..



- Skall du säga någonting nu?, frågade hon mig och såg på mig med samma avslöjande, sökande ögon som i Havanna. Hennes blick var fäst i min och förberedd.

- Jag vet inte. Skall du?

- Kan vi inte försöka prata om det i alla fall? Hon såg ledsen ut fast hon försökte le.

- Jag tycker så oerhört mycket om dig...

- Vad skall det betyda?

Hon suckade och började vika ihop sin servett i knät och lägga den på bordet. Leendet var borta.

- Jag visste att det här skulle komma. Vad menar du egentligen?

- Vi måste ta det lugnt, tycker du inte?, försökte jag. Jag visste att vi nu var inne på ett samtal vi lika gärna kunde ha haft på flygplatsen i Havanna, ett halvår tidigare.

- Det har ingenting med honom att göra, fortsatte jag, som för att plocka upp något som redan hade fallit ut på bordet mellan oss och aldrig kunde tas tillbaka. Du vet att jag vill ha dig, vet du inte?

- Nej. Verkligen inte. Du kanske säger det men...

- Men vad då?

- Det är som jag sa igår. Monochorde. Du pratar om allting du vill ha, allt du känner och allt du vill göra. Du säger så mycket om dig själv och ändå säger du ingenting, absolut ingenting....

De blev tyst igen. Hennes blick var tom när hon såg ut på marknaden bakom oss och på de förbipasserande hasidierna som stressade omkring mellan de olika stånden. Jag ville försvara mig och förklara och tänkte intensivt. Men jag visste att hon hade rätt. Jag hade ingenting att säga.

- Skall vi gå en promenad, frågade jag för att bryta tystnaden.

Hon gick på toaletten och jag betalade notan. När hon kom tillbaka kom hon en annan väg än den hon gått och lutade sig fram från bakom mig, vände mitt ansikte om och kysste mig igen. Sedan satte hon sig på huk, lade sin kind emot min och sittandes så blev vi kvar vid bordet, tysta betraktandes tumultet omkring oss bland marknadsstånden.



Vi gick genom hallarna ut mot Notre Dame och sade nästan ingenting. Jag började berätta om mig själv igen, jag försökte ta bort känslan av att allt jag sagt var tomt och enfaldigt, även om jag förstod att det inte var så hon menade. Mitt liv och vad jag sa fäste inte längre på henne, men inte för vad jag sa utan för vad jag nu inte längre klart kunde uttrycka, och kanske aldrig hade vågat. Vi såg gatuartisterna göra konster och spela teater och en musiker utanför Shakespeare & Co. , som underhöll henne ett tag. Jag försökte förgäves hålla om henne men hon slingrade sig försiktigt loss och jag kände hur jag förlorade henne. Mer än någonsin ville jag börja om. Genom St.Germain stack hon handen i min och vi gick så, lugnare, och började samtala med varandra igen. Hon sade att det nog i alla fall kändes bra om vi tog det lugnt och jag blev lättad. Vid hörnet av rue Mazarine och rue de Seine blev vi stående och jag visade henne hotellet där min mor hade bott i fem år, innan hon fick mig. Det var också samma hotell där jag tillbringade en natt med en gång berömd, alkoholiserad skådespelerska men historien jag berättade hade mist sin glans och hon såg oförstående upp mot kupolen på taket. När vi började gå igen sa jag ytterligare någonting om min mor men hon avbröt mig.

- Du...

-Vad? Jag hejdade mig mitt i meningen.

- Kan du inte bara se rakt framåt utan att titta tillbaka och utan att vända dig om? Och bara gå, liksom?

- Det är klart att jag kan, försvarade jag mig. Jag behöver inte berätta alla de här sakerna. Jag lever också i nuet. Det är det viktigaste, att jag faktiskt har lärt mig det, trots allt. Varför säger du så?

Hon var borta.

Jag såg mig om. Hon var inte där. Jag gick några meter tillbaka till gathörnet och fann henne inte där heller. Där såg jag återigen upp på kupolen på Hotel La Louisienne och undrade vad jag kunde ha sagt. Sedan tittade jag in i alla affärerna och bland stånden med frukt och grönsaker efter henne, innan jag kom ihåg att vi talat om att dricka kaffe uppe vid Boulevard St. Germain, dit de båda gatorna ledde, på Café Le Mazarine. Kanske hade hon bara gått andra vägen?



Jag satte mig ner på kafét och väntade. Hon kom aldrig. Efter en stund började jag förstå vad hon egentligen hade menat och kunde inte annat än att brista ut i ett skratt som jag sedan hade generande svårt att få stopp på. En servitör kom förbi och jag beställde två kaffe med calvados, en till mig och en till Marie-Helene, och drack sedan sakta upp bägge kopparna ensam. Och efter den dagen hörde jag aldrig mer av henne igen.

Lisabon, Juni, 1998